Hur länge sedan var det han förlorade sitt namn? Hans trasiga sinne minns inte det längre.

Han minns vagt rustningar och fanor och sin bistra släkt ridandes vid hans sida. Han minns en strid: Smärta och rädsla då bleka händer slet av honom från sadeln. Han minns skräcken då de kastade honom i den Döda Gudens gapande avgrund tillsammans med hans bröder, att höra Sorgesången och bli förtärd till intet. I mörkret nedan övergav tiden dem. Tankarna övergav dem. Förståndet övergav dem. Hungern däremot, gjorde det inte. De vände sig emot varandra med spruckna naglar och krossade tänder. Då kom det: Först en avlägsen skör ton, sedan kom en till, och en till, ofrånkomlig och utan slut. Kören växte till en levande ljudvägg som pulserade i hans sinne tills inga andra tankar överlevde. I och med att Sorgesången förtärt honom, öppnande han sina armar för den Döda Guden och välkomnade sin egen utplåning. Dock hade han inte valts ut till fördärv. Den Döda Guden krävde krig. I det stora intets mage gavs han ett nytt syfte: Att sprida Sorgesången över landet, att mobilisera de sömnlösa döda mot de levande. Han skulle bli den Odöende, den Döda Gudens budbärare, att resa sig och falla och resa sig igen varje gång hans kropp skulle svika honom. Att vandra vidare genom döden för evigt, så att Sorgesången aldrig tar slut.