Rizzrack kunde fortfarande höra skriken i sitt huvud. Han arbetade frenetiskt, vred på skiftnycklar, borrade skruvar, byggde och sned och smed. Sömn undgick honom; han bara fortsatte bygga. Månader hade gått sedan han stängde in sig i sin farbrors verkstad, och hans frälsning var nästan färdig. Han kliade sig på ryggen och ögonen slöts. Han såg en bädd av blommor som flöt på de lugna vågorna i Augurybukten, innan den exploderade till ett pollenmoln som tystade liv då det övertog deras lungor. Han vaknade. I timmar fylldes verkstaden av det rytmiska ljudet från en brynsten när han vässade en uppsättning massiva klingor. Bilder av slingrande rankor som ströp grannar och omslöt hem. Översvämningen i Augurybukten var ingenting i jämförelse med de våldsamma fasor som vattnen lämnade för att ta rot bortom stadsmurarna.

Men sågdräkten skulle göra honom stark och säker tänkte han, och tillåta honom en strimla hopp innan hans fruktans fulla makt kraschade in i hans tynande sinne. Grenar och bark och blod. När staden föll, flydde Rizzrack från träden som vandrade, slogs, och dödade. Träd hade krossat portarna och svärmat in i staden. Träd hade krossat, bankat och trampat på det sista som Augurybukten kunnat kallat till försvar, och förföljt de få överlevande flyktingarna. I tystnad drog Rizzrack fram den tjocka kedjan från dräktens arm, hans händer skakade när han inspekterade varje länk och förde ett darrande finger längs klon som satt fast i dess ände. Sågdräkten var redo.

Med skakande hand tände han igång den bladförsedda maskinen. Fruktan drev honom, fruktan om vad som väntade honom och vad han skulle få möta för att få något hopp om att lugna sitt sinne. När sågdräkten skälvde och kom till liv visste han att han måste bemöta sin fruktan, och han visste att han inte skulle gilla det ett dugg.