Ashkavors folk trängdes runt tempeltorget och var ivriga att bevittna sin nya väktares uppståndelse - att stå nära mannen när han förband deras själar till sin egen. Men när hans sista penseldrag föll mot runstenen, och förbindelsen av en ny Uppstånden hade upprättats, kunde alla - även de som hade stannat hemma - känna att något hade gått väldigt fel.

Han visste orsaken direkt. Ikordropparna som han hade förvärvat för att förstärka sina bläckhorn hade istället förorenat dem, och kraften i den förbindande trollformeln hotade nu att förtära honom. En bläckig korruption rörde sig i en spiral upp från runstenen och längs handtaget på hans pensel, och tog snart över hans händer. Därifrån spred den sig snabbt. När den tog över hans ansikte och mun kunde han inte skrika om han ens försökte.

Under hela sitt liv hade han beräknat på hur man skulle uppnå allt större krafter än vad som hade tillåtits av de gränser som hans lärare presenterade - att gå så långt som att bryta det heliga förbudet genom att förstärka bläcket. Med den Uppstådda förbindelsens källa öppen för honom, kände han en kraft som flödade in i hans själ som han aldrig hade föreställt sig. Han hade uppnått sin största triumf, om han bara kunde överleva den.

Han drog djupt från förbindelsens kraft och tryckte tillbaka mot det korrumperade bläckflödet. Ett stort jämmer fyllde luften - ett kollektivt rop som kom från hans folk. Vissa vinglade på fötterna. De svagaste kollapsade. Många försökte springa. Han drog allt djupare från deras blodsreservoar, men det var inte tillräckligt för att stoppa bläckströmmen.

Det var först när andetaget som var fast i hans lungor började svika honom och bläckmörkret helt hade omslutit honom som han såg en utväg. Förbindelsen som han hade gjort med Ashkavoran-folket, hans folk, var menat att endast dras för att tjäna till deras beskydd... den flödade åt båda håll.

Med sin sista styrka - denna gång ledd av mer än blind motvilja - tryckte han bläckflödet in i själva förbindelsen.

Långsamt kände han hur strömmen föll tillbaka... och hörde hans folks fruktansvärda skrik medan korruptionen i sin tur överväldigade dem. När bläcket äntligen hade gett efter, såg hans nyöppnade ögon en förändrad värld. Det Ashkavoran-folk som han kände var borta. Varenda själ hade förvandlats till skrämmande skepnader av sina forna jag - de bestod inte längre av blod och ben, utan av trögflytande och fördärvat bläck.