Aiushtha ser ut att vara en oskyldig, lättsinnig varelse från skogen, och medan det är fullkomligt sant, är det knappast sammanfattningen av hennes historia. Hon förstår mer än väl den naturliga världens lidande. Hon har vandrat långt, och farit genom både ljusa och dunkla skogar, i varje trakt och varje årstid, samlat vänner, delat nyheter, bringat skratt och bot var hon än går. Men i världar präglade av krig, skövlas skogar för att kunna bygga skepp och belägringsmaskiner; och till och med i fridfulla platser, rensas skogarna för byggnaderna av hem, och som bränsle för otaliga mängder eldstäder.

Aiushtha hör bönerna från de små varelserna, det dolda folket som behöver växternas skugga och lövens sänghimmel för att frodas. Hon lånar hennes öron till de som inte har några andra lyssnare. Hon bär deras berättelser från världens skog, troende att hennes egna vänliga hurrarop är en slags förtrollning, som självt kan fullfölja löftet om en grönskande framtid.