Det finns ingenting som kan liknas vid harmoni bland varelserna i Yama Raskav-djungeln. Från bett, eller klo, eller hov, innebär minsta lilla tecken på svaghet en snabb död. Det sägs att Ryttaren var en vanlig grabb som klippte agn i hans familjs fält när han blev tagen, svept iväg av en gigantisk fladdermusliknande varelse som letade efter hämtmat. Men den här grabben hade en bättre idé, och skruvade sig från tillfångatagarens grepp, upp på bestens rygg, och högg ner den med sina verktyg. Uppstånden från det blodiga vraket och berusad av förtjusningen från åkturen, insåg pojken att han funnit sitt kall.

Pojken växte, och varje sommar åkte han tillbaka till sin familjs fält. Han gick ofta ut bland snårskogen för att återta den första tjusningen av att möta döden i form av käkar eller ett dödligt fall. Åren gick, men hans eld växte bara större. Han studerade vildmarken, och gick längre in för varje expedition som gick, tills han slutligen hittade vägen till grottorna vid hjärtat av fientlighet. De säger att Ryttaren, på kvällen av en brännhet sommarnatt, hade inget förutom ett rep, en flaska flytande mod och en brinnande beslutsamhet för att känna skyarna en gång till, när han dök in...