I otaliga år har kung Ostarion byggt ett kungarike av sina fienders kvarlevor. Det var ett besatthetens ärende, gjort för att fördriva de långa evigheterna för en monarki som verkade vara förutbestämd att aldrig ta slut. Han trodde att så länge han byggde upp tornen för sitt palats, så kunde han inte dö. Men till slut så insåg han att han hade vilseletts... ben i sig kan förstöras. Han var mycket misstrogen till kött, och sökte därför efter ett mer permanent sätt att förlänga sitt styre, och siktade till sist in sig på vålnadsenergi, en form av ren ande som avges från vissa mörka själar vid döden. Om han genomsyrade sig själv med vålnadsessens, så skulle han kunna skapa en kropp lika lysande och evig som hans ego. Vid det tusenåriga solståndet som är känt som Vålnadsnatten, så överlämnade han sig till en omvandlingsrit och tvingade sina undersåtar att skörda tillräckligt med själar för att driva hans ambition för odödlighet. Ingen vet hur många av hans kämpar som dog, för den enda överlevaren som spelade roll var Vålnadskungen som steg upp med solen på följande morgon. Nu spenderar han sällan tid på sin glödande tron - han stegar ut med draget svärd, och kräver en trohetsed som går långt bortom döden.