Den avlägsna byn Pole hade ingen kännedom om de krig som försiggick i kungadömets hjärta. För dem var det tystlåtna ljusterfisket och måltider med familjen allt som krävdes för att leva fullt ut. Trots detta så nådde kriget dem till slut. Den ödmjuke lansiären Azwraith lovade att bringa fred till kungadömet och därmed också sitt folk, när han skrev in sig bland de stridsdugliga då de passerade hans hem. Tillsammans med sina bröder blev han satt i förtruppen till det sista anfallet mot fasan Magus Vorn. För hans kamrater blev priset enormt. När de anfallande trupperna slog sig fram mot fästningen, stod Azwraith ensam kvar bland de sina och lyckades helt själv tränga sig in i borgen.

Skärpt av ilskan skapad av sina vänners död, överkom Azwraith varenda en av trollkarlens fällor och frammanade beskyddare. Snart nådde den simple fiskaren Vorns inre tornrum. De båda duellerade genom natten, spjut mot stav, medan kaos härjade under dem, tills Azwraith genomborrade sin motståndare med ett öronbedövande skri. Men trollkarlen upphörde inte bara att existera, utan han exploderade i tusentals småbitar, som fyllde upp hans mördare med styrka. När väl dammet och röken från striden hade börjat lägga sig, fann Azwraith sig stående bland ett myller av sitt slag. Var och en av dem verkade vara klädd precis som han var, beväpnad med samma vapen som han hade och han kunde känna på sig att de tänkte samma tankar som honom. Varse om att hans vapenbröder närmade sig, önskade han bort dessa vålnader och de försvann en efter en. Då soldaterna steg in i rummet, hittade de krigaren som hade besegrat trollkarlen. När de närmade sig honom, försvann han. Den pikbeväpnade mannen som just stått framför dem var inget mer än ett spöke. Den riktiga Azwraith flydde fältet, skamsen över sin ilska, förtvivlad över sin förlust och än mer övertygad att säkra freden för sitt folk i krigen som komma skall.