Det sägs att en kentaurs väg är belagd med de stupades lik. För den som kallas Warrunner har det verkligen varit en lång väg. För främlingar misstas ofta Druuds fyrbenta klaner som simpla brutala varelser. Deras språk har ingen skriven form; deras kultur saknar bildliga traditioner, strukturerad musik och formell religion. För kentaurer är strid den bästa artikulationen av en tanke, den högsta formen av uttryck av jaget. Om det är en konstform att döda bland kentaurer är Warrunner Bradwarden den största konstnären. Han steg till toppen i Omexe, en uråldrig arena där kentaurklaner i årtusenden har samlats för att utföra gladiatorriter. När hans berömmelse spred sig kom åskådare från när och fjärran för att se den stora kentauren i strid. Han är alltid först att kliva in på arenan och sist att lämna, och komponerar ett mästerverk i varje blodstänk och varje blodig stöt. Det är poesin av blod på stål, som kastats i komplexa mönster över den bleka sanden på arenans golv.

Warrunner besegrade krigare efter krigare, till arenan fylldes med utrop av hans namn, och han fann sig själv ensam, hans sorts obestridda mästare. Han fick Omexes stora bälte kring sin breda torso, men i sin seger fann dödskonstnären bara tomhet. För vad är en mästare utan en utmaning? Den stora kentauren galopperade ut ur Omexe den dagen med ett nytt mål. För sitt folk är Warrunner den största krigaren som någonsin satt sin hov i arenan. Nu har han gett sig ut för att bevisa att han är den största kämpen som någonsin levt.