Ensam ute i det orörda mörkret lyste Bevararens första sol, en singulär punkt av medvetet ljus vars öde var att sprida värme i det tomma intet. Genom oräkneliga tidsåldrar samlade denna bländande stjärna sin oöverskådliga energi innan den exploderade i en omvälvande supernova. Från detta inferno kom nya stjärnor, barn som var identiska till sin förälder, som färdades genom ett mörkt hav och placerade ut sig i konstellationer. I sinom tid skulle de också fortplanta sig genom supernovans eld. Så skulle denna bländande cykel av födsel och återfödsel upprepa sig tills alla himlavalv skapade av titanernas möda bevärdigades med ljus och sken.

I denna tidslösa smältdegel skapades stjärnan som dödliga skulle komma att kalla Phoenix. Precis som dess förfäder stöttes den i väg i ett ändlöst kosmos för att hitta sin plats bland sina stjärnbröder. Fast nyfikenheten rörande det som de skymmande äldre tröstade sig med i mörkret konsumerade barnet, och det studerade och ställde frågor i all oändlighet. Den lärde sig att bland världar, både hela och förstörda, skulle det snart uppstå ett centrum utan dess like, låst i en bestående konflikt av kosmisk konsekvens, ett plan som skulle behöva mer inflytande än vad en döende sols avlägsna strålar kunde ge. Och så tog detta solbarn en jordlig form, som ivrigt färdas för att sprida sin värme över dem som behöver det mest, för att därmed kanske också kunna fullfölja sitt solöde.