I 500 år pressade berget ned honom, med endast huvudet fri från den krossande vikten av det stenformade fängelset som de äldre gudarna hade frammanat för att få stopp på hans barnsliga uppror. Mossa grodde längs linjerna av hans exponerade ansikte, grästuvor växte fram ur hans öron och hans syn omgavs av vildblommor som sträckte sig från marken kring hans kinder. Många trodde att han var död sedan länge, plågad av gudarna för att fört krig mot himlen tills blotta legenden om honom hade överlevt. Men, som berättelserna beskriver, Apkungen kan inte dö.

Så han väntade. Tills gudarna kom för att erbjuda honom en chans till försoning så höll han ut. Och när de väl kom för att klargöra villkoren, så accepterade Sun Wukong: han skulle beledsaga en ung akolyt på en hemlig pilgrimsfärd, skydda honom från demoner och vägens faror och leda mannen hem, i besittning av en eftertraktad relik. Gör detta, och lyd ödmjukt människans befallning i dennes heliga uppdrags tjänst, och Wukong skulle ha bevisat sig omvänd till det bättre.

För en gångs skull fullföljde Sun Wukong sin ed till gudarna med ära, och hade därmed sonats synderna för tidigare uppror. Akolyten, som lärt sig mycket i sina strapatser, återvände till sitt hemtempel med reliken i hand; och Wukong fann sig själv för första gången i gott anseende för alla följdens gudar, och var för en kort stund nöjd med tanken att ge upp sin törst för äventyr och ära. Men Apkungen var född för ofog... och att förolämpa gudarna skulle han aldrig tröttna på.