Mars, himlens förste son, spenderade en evighet på att föra krig som aldrig tog slut, och såg oräkneliga korståg genomföras under banér höjda i hans namn. Erövringskrig och hämndaktioner. Rättvisa och orättvisa krig … alltid fyllda av grymhet. Precis som sin fader hängav han sig åt sina värsta impulser, med böjelser som var bra mycket mer monstruösa än de tillhörande Zeus, och han orsakade obeskrivligt lidande.

Men epoker passerade och hans faders själviska leverne, levernet hos många av hans släkt, de som dömde honom med förakt i blicken, började klinga falskt. Att kriga bara för att kriga räckte inte längre för att stilla hans hunger. Krigsguden började för första gången i sitt oändliga liv ifrågasätta vad syftet är med att svinga sitt ärofyllda spjut.

Och precis som ödet ville ha det var svaret enkelt: Han måste föra krig med ett högre syfte och inspirera till mer än våldsamheter och sorg vid åsynen av hans vapenmärke. Det är dags att göra anspråk på sin födslorätt. Det är dags att bränna ner den gamla tidens gudavärld och bygga upp ett nytt välde på sitt släktes efterlämnade aska. Det är bara då han kan finna tillfredsställelse och göra Mars storhet uppenbar för alla.