Hoodwink spenderade sina yngre år i det idylliska grönområdet som en gång fyllde Krimwohls utkanter. Men kungariket växte och behoven blev glupande för både medborgare och arméer. Rivaliserande ädelmetall- och virkesbaroner kämpade sinsemellan om att bli den som fick förtära den naturliga skönheten hos skogen i gränslandet och roffade åt sig allt för att kunna möta efterfrågan i denna förändringens tid.

För dem som levde i urskogen fanns bara valen att följa de andra flyktingarna till fredligare zoner, falla offer för Krimwohls svarta krut och stål i försvar av sitt hem eller att fly längre norrut och utmana ödet i de hemsökta dalarna och lundarna i den dunkla skogen Tomo'kan.

Det var i dessa förrädiska, dimhöljda skogar i norr som Hoodwink blev vuxen. Hon höll sig undan Tomo'kans fruktansvärda rovdjur, beblandade hon sig med några av de lokala skurkarna och plågade andra, och hittade alltid ett sätt att vara på plats när något intressant ofog uppstod. Med stor sannolikhet var det också hon som låg bakom ofoget.

Men när en ynka liten pust av röken från Krimwohls eldar till sist nådde hennes adopterade hem, vändes hennes tankar mot familj och vänner som kanske hade överlevt invasionen och nu gjorde allt för att försöka skapa sig ett liv i det sargade landet vars sår gick djupt in i självaste själen. Hon kunde inte låta bli att ta sig till civilisationens utkanter för att ta sig en titt på det avskum som hade förstört hennes gamla liv.

Väl där såg hon att monstren från hennes barndom inte var monster. De var … helt vanligt folk. Soldater, arbetare, försäljare … och flyktingar. Soldaterna med sitt svarta krut och stål var ingenting i jämförelse med Tomo'kans faror bestående av tentakler och tänder, faror hon dansat runt som ett frö för vinden.

Med vetskapen om att hon alltid kan hitta sin väg genom Tomo'kans snårskog, platsen de flesta varmblodiga föredrar att undvika, slår Hoodwink till mot dem som vågar sig på att störa lugnet i vildmarken. Hon tar gladeligen det hon vill ha från inkräktarna, förstör det hon inte har användning för samtidigt som hon vägleder överlevande släkt och vänner tillbaka till ett liv i det gröna.