Förfäder till Cymurris högsäte hade i åratal importerat orakel exklusivt från Elfenbensinkubatoriet högt upp bland de ihåliga topparna i Selotens massiv, med en handpenning betalad vid tiden för embryots befruktning och resten överlämnat vid leverans av en mogen, vältränad profet till avgudakungens port.



Alla sanktionerade orakel var uppfostrade av samma bleka sibyllor som fött dem, och var bundna till sin fysiska form i världen de flesta av oss delar. Samtidigt strövade deras själar långt bort, löst bundna till den luftigaste av astrala navelsträngar. Från sådana kosmiska strövtåg återvände profeterna och framförde brinnande ord med tungor av kött. Deras mystiska uttalanden analyserades av Cymurris rådgivare, som i dem fann visioner om framtiden, diplomatiska råd, all den övernaturliga ammunition som de avbildade kungarnas ättelinje behövde för att säkra segern i varje fälttåg, både i hovet och på slagfältet. Så fortgick det i många generationer. Avgudaskriftens sidor fylldes med namnen på triumferande kungar och de nya riken de hade erövrat. Ja, så fortgick det, det vill säga tills ett särskilt orakel vid namn Nerif anlände för att tjäna den allra sista av de stenbehjälmade kungarna.



Nerifs profetior var ovanliga redan från första början. De verkade inte bara se in i framtiden, utan också forma den. Den märkliga siaren kraxade ur sig råd som ingen hade bett om, och plötsligt befann sig Cymurri nedsänkt i konflikter med nya fiender. Rådgivarna, som kände sin ställning hotad, var snabba att peka ut det senaste oraklet som orsak till den ovälkomna utvecklingen. De krävde att han skulle avsättas och lämnade krav till sibyllorna om att ta tillbaka sin defekta profet och hitta en värdig ersättare. Men Nerif beskrev en olycksbådande dröm om inkubatoriets förstörelse, och inom timmar kom nyheter om den urtida skolans undergång i en katastrofartad lavin. Med rädsla för att gå samma öde till mötes som de bleka sibyllorna, drog sig rådgivarna tillbaka till sina rådkammare, plötsligt angelägna om att undvika oraklets uppmärksamhet.



Avgudakungen å andra sidan, var en praktiskt tänkande varelse. Han tvivlade på sina överförsiktiga rådgivares hängivenhet. Ett sådant sällsynt orakel, resonerade han, borde användas som ett vapen för att utöka riket. Han degraderade därför sina försiktiga rådgivare och placerade Nerif vid sin sida. Med blott en vag förståelse för Nerifs talang, beskrev han djärvt utfallet han önskade och smickrade Nerif till att yttra hans önskningar som profetior.



Till en början var allt bra. Den sista avgudakungen skröt om att ha gjort en leksak av ödet självt genom att adoptera ödets husdjur. Men när han försökte framtvinga en förutsägelse om säker seger från sitt orakel strax före invasionen av den omättliga satrapens rike fick han höra Nerif tyst muttra: ”Det kan gå hur som helst.” Han borde ha tagit det som en varning. Han kunde inte framtvinga något mer bestämt från Nerifs läppar. Kungen hade dock stark tilltro till sin armé. Satraperna befann sig i inlandet utan flyktväg, var dåligt beväpnade, och bortkopplade från möjliga allierade. Han tog ”Det kan gå hur som helst” som en indikation på att med den taktiska styrkan på sin sida, så var risken för nederlag minimal för det han planerade.



Vi vet såklart att han borde tagit siarens ord mer bokstavligt. Även vid noggranna studier av annalerna med kommentarer av If, är det nästan omöjligt att visualisera vad som skedde på fältet framför den omättade satrapens palats. Det verkar som att striden började delas i två halvor mitt i blodbadet. Vid varje avgörande ögonblick kalvade verkligheten och gick i spillror. Soldater som stapplade och stupade i strid stod också stadigt och stred vidare. Deras sinne splittrades också, krigarna fann sig själva både döda och levande, existerande och icke existerande. Seger och nederlag partitionerades, så att varje separat resultat upplevdes simultant av bägge arméerna. Universum blev en spegelsal där alla speglar ständigt splittrades.



Den omedelbara effekten för bägge parterna var vansinne. Avgudakungens sinne upplöstes och allt som fanns kvar var galenskap då han var oförmögen att begripa tillståndet av att vara både segrande och besegrad. För de naiva satraperna gick det inte bättre. De motsatta verkligheterna fortsatte att splittras om och om igen, och gav ekon i alternativa historier i all oändlighet, varav alla av dem var befolkade av en förvirrad befolkning som snart förlorade sin förmåga att äta, klä och försvara sig, samt reproducera på traditionellt vis.



Långt innan de digra konsekvenserna yttrade sig hade dock Cymurris försiktiga rådgivare tillfångatagit, bundit, lagt munkavle på och skickat iväg Nerif från deras universum i hög hastighet på en dimensionell resa, med förhoppningen att dumpa honom på ett ställe där han aldrig någonsin skulle kunna göra dem någon skada. Det var, såklart, försent för dem. Vilket det mycket väl kan vara för oss också.