Krobelus var en dödsprofet--vilket är ett sätt att säga att hon gav spådomar till dem mest förmögna som önskade att se bortom livet. Men efter att i åratal undersökt andras öden, började hon söka ledtrådar kring sin egen framtid. När döden vägrade ge upp sina hemligheter, försökte hon köpa dem med sitt liv. Men det ultimata priset visade sig vara otillräckligt.

Döden kastade tillbaka henne gång på gång, och höll alltid tillbaka sina djupaste hemligheter. Hennes avundsjuka växte. Andra kunde dö för evigt--varför inte hon? Varför måste hon ensam spolas upp på livets stränder med en så tröttsam regelbundenhet? Varför var inte hon värdig det alla andra levande varelser tog för givet? Ändå kunde hon inte avskräckas.

Varje gång hon återuppstod från graven, tog hon en bit av döden tillbaka med sig. Vålnader följde henne likt skärvor från hennes splittrade själ; hennes blod blev tunt och ektoplasmiskt; de kalasande gryningsvarelserna såg henne som en av dem.. Hon gav lite av sitt liv vid varje bortgång, och det började se ut som att hennes slut var nära. Med hennes hängivelse för döden fördubblad, och ingen annan kund än sig själv, kastade sig Krobelus ner i dödens avgrunder med större glöd, med syftet att fullfölja den profetia som undkom henne: En dag skulle inte dödsprofeten återuppstå från de döda igen.