Långt före de första berättelsernas första ord, växte den druidiska björnklanen fram. Rätta och visa var de och fokuserade på sina sätt att söka kunskap om den naturliga ordningen. De grundläggande naturkrafterna såg detta och sökte därför upp de mest lärda av dem. Gamla och visa Sylla, klanens profet och rättskipare, klev fram för de sina, och till honom gavs fröet med dessa ord: "När hela världen har fördunklats, när samhället har lämnat denna jord, när världen är dräpt och förstörd av eviga öknar vid tidens ände, så då detta frö."

Då han åtog sig sin förpliktelse, kände Sylla hur åren försvann och hälsan återkom. Ofantlig kunskap flödade in i hans sinne. Han fann sig själv förmögen att återge sin vilja till verklighet och med tillräcklig koncentration, förändra sin egna fysiska skepnad. Ändå spred svaga viskningar och grymma öron ordet om fröet och dess styrka till annat folk och ett hemskt krig drabbade björnklanen. Då hans arv stod i lågor, tog Sylla sin börda och flydde till vildmarken.

Tidsåldrar passerade, tid och myt glömde bort björnklanen, Sylla och fröet likaså. Även storslagna civilisationers uppgångar och fall som följde björnklanen glömdes bort. I årtusenden har Sylla väntat, väntat på tecken från sina gudar, väntat på fred att komma till de ständigt krigande rikena, väntat i exil och i hemlighet på världs ände och på slutet av sitt heliga åtagande, alltid förberedd på att möta och förinta vad som än vågar hota hans syfte.