Du kanske undrar, "Hur tog denna värld sin form?" Varför av alla skapade världar, har denna så konstiga proportioner, skiftande och brokiga samlingar av varelser, kulturer och vetande? "Svaret," viskar någon, "ligger hos Titanerna."



Dessa stamfäder var där nära begynnelsen--om inte till och med vittnen till skapelsen, sedan födda med det fortfarande ekande i öronen. Stämplade med de tidigaste energierna av universum, önskade de inget hellre än att fortsätta som skapare själva. Så de vigde sig till uppgiften att forma materia till sin vilja: Hamrandes och upphettandes, böjandes och blästrandes. När materia visade sig mindre utmanande än de gillade, vände de sina verktyg mot sig själva, återformade sina sinnen och smidde om sina själar tills de blev skapelser av otrolig uthållighet. Verkligheten själv blev det ultimata objektet av deras smide. Men, på vägen dit, felade de ibland. I fall av storslagen ambition, är misstag oundvikliga.



Den vi känner som Elder Titan var en fantastisk innovatör, en som studerade vid smedjan av kreationen. Finslipandes på sina färdigheter, hade han sönder något som aldrig kan repareras, bara kastat åt sidan. Han föll in i sin egen trasiga värld, som en söndrig själ. Där bodde han bland taggiga skärvor och spruckna plan, tillsammans med andra förlorade fragment som hade siktats ner i sprickorna av det tidiga universumet. Och detta är varför världen som vi känner den liknar en ö av skeppsbrutna, överlevare av ett vrak nu sedan länge bortglömt. Bortglömt, om inte, av alla utom den som klandrar sig själv. Han spenderar sin tid för evigt sökandes ett sätt att åstadkomma reparationerna, att återförena delarna av sin söndriga själ, att vi liksom världen skall kunna lagas. Detta är den som vi känner som Elder Titan.