Vilken magiker som helst bemästrar ett par trollformler, och några kanske är fulländade nog att bli kallade trollkarl, men endast de absolut skickligaste känns vid titeln Magus. Fast som med alla magikersamfund har en gemenskap aldrig förutsatt rent spel.

Rubick var en berömd och bildad duellant inom den högre världen av besvärjelser. Det föll honom aldrig in att han kanske var duktig nog att utmana Magus förrän han blev utsatt för sitt sjunde lönnmordförsök. Då han obesvärat kastade ut den tolfte mördaren från balkongen, förstod han hur fruktansvärt tråkiga försöken att ta hans liv hade blivit. Det som en gång hade gett honom en utmaning och satte hans förmågor på prov var nu så ytterst förutsägbart. Han sökte en större utmaning. Han satte på sig sin stridsmask och i avsikt att stiga i rang tillkännagav han att han ämnade döda en Magus.

Rubick upptäckte snart att hota en Magus är samma sak som att hota dem alla och de anföll honom i trupp. Var motståndares förmågor var likt ohejdbara vågor av energi och var attack tänkbart dödsbringande. Men snart hände någonting som Rubicks motkämpar ej väntade sig: deras förmågor vändes mot dem. Mitt under förvirringen, skrattade Rubick och läste varsamt energin från en riktning och återskapade dem mot en annan, och orsakade kalabalik bland dem som hade slutit sig samman mot honom. Anklagelser om förräderi spred sig och snart befann sig trollkarlarna i strid med varandra utan att misstänka vem som egentligen stod bakom det hela.

När striden slutligen var över var de alla brända och frysta, dränkta och stuckna eller i småbitar. Många dödade av sina egna allierade. Rubick stod upp, mörbultad men upprymd av veckans festligheter. Ingen hade något att säga emot när han begärde inträde till det Gömda Rådet och de Overkliga Elva enades om att ge honom titeln Grand Magus.